Mitt knä & jag

Tänk att du brinner för någonting. Du älskar det du gör. Du har tillbringat hela ditt liv med att göra detta. Och en dag händer någonting och du kan inte göra det längre. För en liten sekund gör du ett misstag eller har maximal otur. Men du kämpar dig tillbaka och du är mer redo än någonsin att fortsätta göra det du älskar. Och så händer det igen. 

 

När du, som aktiv idrottande, drar på dig en svår och långa rehabiliterande skada är det bara mentalt som kan få dig tillbaka. Det är inte hela världen. Det kunde varit värre. Men man känner sig.. misslyckad eller orättvisst behandlad av ödet. Det är en kamp att bara vända den ilskan till kämpaglöd. Vissa har lätt för det, andra har inte det. Sen börjar nästa kamp, den fysiska kampen. Att gå till gymmet och göra den tråkigaste tränigen i ditt liv. Att kolla på sporten du älskar men inte kan utföra. Du kämpar vidare. När din rehabilitering är "färdig" börjar den jobbigaste kampen av dem alla. Att ta sig ifrån gymmet till plan igen. Det känns som 100 hinder är framför dig och för varje dag kanske du klarar ett hinder. Du pushar din kropp och din skada till max för det vet du att du klarar av. Men när man kommer hem så ligger en illande värk som man tränger bort eftersom man är så nära att vara tillbaka. Och när du väl är tillbaka, när du har klarat alla kamper och lyckats med alla hinder så är det en sådan otrolig stolthet man känner. Och jag tror att varje aktivt idrottande person som har skadat sig rejält håller med mig.

 

Jag är uppväxt med handboll och det har varit min livsstil i 20 år. Jag drömde om att få spela handboll på en bra nivå och vara riktigt duktig på det. Jag hade en chans till det. Men så gick mitt korsband av. Två gånger på ett år. Det är inte hela mitt liv som försvinner, men det var hela min dröm. Och det är svårt, mentalt. Det svåraste med hela denna resan har varit mentalt. Min egna rädsla. 

 

Jag kanske låter bitter, men jag är inte det. Utan jag vill att ni som läser ska förstå. Ni hör att det kan vara lite tufft och ni har kanske läst om någon som klarat sin rehabilitering på rekordtid, allt har gått perfekt och de är nu aktiva igen. På bloggar, i tidingar etc låter det som om det är lätt. Men för mig är inte det vad en korsbandsskada är. För mig är det inte enkelt och felfritt. För mig är det svårt och det är krävande. Det är därför jag skriver på denna bloggen. För att visa att det går inte alltid bra. Ibland krossas drömmar. Men att det alltid finns hopp.