Mitt knä & jag

Jag undrar mycket hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade skadat knät. Hade jag slutat spela handboll? Hade jag utvecklats mycket? Hade jag varit lycklig? Nu ska ni inte tro att jag är olycklig pga av en skada. Jag är väldigt lycklig och nöjd med mitt liv, men det fattas något. Ett stort tomrum i mig och det är omöjligt att fylla igen. Så, hur hade mitt liv sett ut? 

 

Egentligen så spelar inte svaret någon roll. För nu är det som det är, jag är korsbandsskadad. Inget jag kan göra om och göra rätt. Dessutom har jag ett ofantligt stort beslut att ta och det är om jag ska operera mitt korsband igen. "Det är väl klart, hallå?!". Fast det är ju inte så enkelt. Som jag nämnt innan, mina chanser för ett bra knä är noll. Mina chanser för ännu en korsbandskada är tvärtom. Jag funderar på om det är värt det. Är det värt att lägga ner så många timmar på att bli bra och spela handboll i kanske 10 år till? Eller ska jag ge upp det jag älskar mest av allt och ha ett "halvbra" knä resten av mitt liv? Det är som att välja mellan pest eller kolera. 

 

Det är så många frågor men så lite svar. Och det värsta av allt är att enbart jag kan svara, enbart jag kan välja. Ingen kan göra det åt mig, ingen kan tvinga mig till att operera mig eller inte. Det jag väljer att göra, det kommer påverka hela mitt liv framöver. Det är skrämmande. För hur ska man välja? Jag kan knappt välja vad jag vill äta till middag. Jag går över alla alternativ om och om igen i mitt huvud. Ena dagen operation, andra dagen ingen operation. Ska jag slumpa fram beslutet?

 

 

Update angående mitt knä. Det gör fruktansvärt ont på insidan av mitt knä. Vilket är konstigt då senaste operationen handlade om utsidan och menisken. Knät gjorde ont innan operation på insidan också. Och låt oss kolla på faktan, alla utlåtanden som läkare och sjukgymnaster sa innan MRen var INRE ledbandet och/eller menisk. Inte yttre. Men de hittade ingenting i insidan av knät vid operationen. Ändå gör det så ont ibland att jag inte knappt kan gå eller sova. Det går inte att träna upp knät, för smärtan släpper inte.

 

Det gör mig orolig om jag ska vara ärlig. För en sådan smärta kan inte vara ingenting. Jag måste veta varför. För vet jag varför det gör ont i knät kan jag hantera det. Det värsta med hela denna resan hittills är de månaderna man gick runt och inte visste. Så ett samtal till ortopedin ska det bli.