J*VLA F*N
Jag vill göra klart nu från början att när jag är med på handbollsträningarna så är jag INTE med på spel, närkamp eller går in i situationer som jag inte vet om jag klarar.
Jag är enbart med på passningar, skott, fys och löpning. Så länge inget innehåller ett vridmoment och där jag känner att jag inte har kontroll över knät. Dessutom har jag ett otrosskydd genom hela träningen för att mitt knä ska få hjälp. Jag försöker ta det säkra före det roliga. Detta är också något som mina tränare och lagkamrater håller med om att jag också ska göra.
Gårdagens träning gick hur bra som helst för mitt knä. Skotten satt och mitt knä klarade av att jag pushade det på fysen. Ingen smärta eller osäkerhet alls. Så när min tränare sa att jag skulle vara med på kantväxlingar så var det inga tveksamheter. Det var ett enkelt möte i en löpning och sen bara en passning. Inget komplicerat eller konstigt. Men efter 3 passningar vred knät till. I knäskyddet. Och det gjorde ont. Fick av mig skyddet direkt och satte på tryck. Jag vet inte om det var mest smärta eller rädsla. Jag tror det var en variant av både och. Jag kunde gå ifrån träningen hyffsat med kände direkt att i knät hade det börjat svullna och nu när jag vaknar på morgonen är det svullet även ytligt. Jag kan gå men det gör ont. Dessutom tror jag inte något har blivit värre mer än en blödning i knät eller irritation.
Men det gör mig så förbannad. Jag försöker vara försiktig och tänka mig för. Att inte låta viljan att spela så mycket ta över, inte glömma att jag faktiskt inte har ett korsband. Det gör mig arg att detta blev ännu en påminnelse om hur lång väg jag har kvar. Hur skört mitt knä egentligen är. Det gör mig så irriterad, sur, arg och besviken. För jag vill så gärna spela. Jag har bestämt mig. Men just nu känns det som om knät aldrig kommer bli bra. Att jag aldrig kommer få spela handboll igen. Inte för att min vilja inte finns där eller att jag inte tränat tillräckligt bra. Utan för att knät helt enkelt inte orkar, det kan inte mer. Och det gör mig rädd.