Mitt knä & jag

Efter en tid med rehabilitering, läkarbesök, en magnet röntgen och en massa hoppande på kryckor var det dags för beskedet. Min läkare började vända och vrida på mitt knä, frågade hur det kändes och undrade om jag hade tänkt att forsätta spela handboll. Självklart blev mitt svar. "Då bokar vi operation". Vänta lite nu. En operation? "Annie, ditt främre korsband är av. Visste du inte det?". Egentligen visste jag det innerst inne. Jag hade inte enbart förberett mig för det värsta, jag var säker på det. Men när orden kom ut ur hans mun blev allt helt plötsligt verkligt. På pappret. Jag är officiellt korsbandskadad. Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna.

 

Under tiden innan operationen hände mycket. Skadan (och mycket mer annat privat) tog så mycket på psykiskt. Jag hade enormt svårt att gå ner till träningarna eller ens kolla på handboll. Jag blev bara ledsen och tyckte livet var skit. 10 kg gick jag ner tiden innan operationen, mycket pga att min träningsdos minskades drastiskt från 5 gånger i veckan till 3 gånger i veckan. Att inte få den endorfinen jag brukade få av träningen var tungt. Att gå ifrån att behöva planera sina dagar i minsta detalj till att ha så mycket fritid att du inte vet vad du ska göra av all tid. Jag hann verkligen sätta mig ner och plugga för första gången i mitt liv. Jag försökte se positivt på allt, men det var svårt när ljuset i tunneln var så långt borta.

 

Dagen med mega stort D var här. Den 2 januari 2014. Dagen för operationen. 06.00 ringde klockan och en dusch med bakteriedödande medel stod först på schemat. Min nervositet går inte att återberätta. Men narkosläkaren som skulle söva mig lugnade mig, förklarade allting och fick mig att känna mig trygg. Min kirurg var trots allt en av de bästa ortopedkirurgerna i hela Västsverige. I operationssalen var jag extremt pratglad eftersom narkosläkaren hade gett mig lugnande innan. "Det ser exakt ut som Greys Anatomy här". "Kolla mina hjärtslag, det är rätt så fina". "Ska jag räkna till 10 sen eller ska jag tänka på delfiner?". Narkosläkaren sa att jag skulle tänka på det bästa jag visste. "MIN MAMMA!". "Annie, tänk det. Nu kommer du att få sova". Det sista jag minns innan jag slocknar är att jag frågar när det slutar att göra ont i armen. Några timmar senare vaknar jag, förvirrad och hög. 

 

Tiden efter operationen. Fy fan säger jag bara. Redan dagen efter operation ska man böja, sträcka ut, lyfta osv på knät. Jag skrek i en kudde medans mamma peppade mig. Jag hade bestämt mig för att ska jag klara detta så ska jag göra det bra och jag ska göra det rätt. Rehab är A och O. Det visade sig att jag fick betalt för allt slit och skrik. Jag blev starkare i knät fort, jag skötte rehaben galant och min framsteg gick inte att undvika. Men trots den fina utveckligen ville jag inte att det skulle gå för fort. Jag ville göra min träning noga och inte få ett bakslag. Eftersom ungefär 3 månader efter en korsbandsoperation är ditt knä som svagast. Du får varken träna för hårt eller träna för lite. 

 

Man fick ju lära om sitt knä med allt. Hur du hoppar, hur du går, hur du sitter. Jag minns speciellt en händelse gällande min rehab. Dagen jag fick börja springa. Under min rehabilitering hade jag satt upp delmål. Mitt första var att kunna springa obehindrat. Och 4 månader efter operationen var det dags. Egentligen får man inte börja springa förens 5 månader har gått för att vara säker på att korsbandet och knät är starka nog. Men i och med min stigande utveckling fick jag ställa mig på rullbandet. Jag var helt slut efter 15 minuter. Men jag var så stolt över mig själv. Att nå ett mål gjorde allt jobb värt det. Och jag insåg dåatt jag verkligen ville ställa mig på handbollsplanen igen. 

 

Sommaren kom. Efter att ha slitit i skolan under 3 år tog jag äntligen studenten. Men rehabiliteringen var fortfarande inte slut. 9 juli 2014 var det dag för friskhetstest för knät. Jag var så nervös. Klarade jag testet slapp jag sjukhusets gym 2 ggr i veckan. Jag kunde sakta men säkert börja träna fullt med laget igen. Mitt knä skulle inte vara skadat längre, det skulle vara helt igen. Testet går ut på attdu skagöra olika övningar inom spänst, styrka och balans. Du ska ha så lika resultat på det opererade knät som det andra knät. (Ex, hoppar jag 100 cm med mitt "vanliga" knä så ska jag hoppa mellan 90-110 cm med mitt opererade). Jag gav allt. Jag tänkte inte misslyckas. "Ja, Annie, du är fri härifrån". Vänta, vad sa du? "Du klarade alla tester perfekt". Jag bara sprang ut ur sjukhuset och där stod mormor. Glädjetårarna sprutade ut från både mig och mormor. Så mycket jag hade kämpat. Så många stunder jag bara velat ge upp. Jag klarade det.