HOPPLÖST
Jag är frustrerad, arg och jag har helt tappat tålamodet idag. Det enda jag enbart vill just nu är att kunna gå. Normalt. Utan att det ser ut som om jag har skitit ner mig, som om jag är för full eller att jag ser ut som en kärring. Och jag vet. Jag har opererat mig. Det har gått 2 veckor och 1 dag. Det är klart att jag inte kan gå riktigt än. Men jag är frustrerad. För jag vill kunna gå och slänga soporna. Jag vill kunna öka takten när jag håller på att kissa ner mig. Jag vill ha min hund hos mig så vi kan gå promenader i skogen. Jag vill helt enkelt bara kunna gå.
När jag har dåliga dagar med knät så håller jag tyst. Jag vill inte visa det. Speciellt inte nu. För jag har valt detta. Ett medvetet val har jag gjort. Och jag visste redan innan att det är tufft. Det är en lång väg tillbaka. Jag försöker hålla god min när det gör ont. Jag försöker hålla modet uppe när jag gör mina övningar, som för övrigt är superlätta men ibland är det så svårt att bara spänna en muskel. Jag försöker vara positiv hela tiden. Och egentligen är jag positiv. Men idag, just idag, är en dålig dag. Alla har sådana dagar. Man får ha dåliga dagar. Det gör mig bara så frustrerad att något så enkelt som att gå klarar jag inte av just nu. Jag försöker, jag tränar, jag övar och det bara går inte.
Det är egentligen löjligt att jag blir frustrerad. Det finns folk som inte ens har ben, eller armar, eller ens kan prata. Jag vet att jag inte har det värst. Jag vet att det blir bättre. Och jag vet att jag kommer kunna gå igen. Men idag känns det rent ut sagt hopplöst. Ironiskt eftersom jag inte kan hoppa, eller gå.